Petter Larsson menar i GP den 20/10 att debatten om SD:s framgångar i valet är förenklad, Vilka röstade på Sd - och varför?. Där hänvisar han bland annat till Lars Henrikssons krönika En larmklocka för arbetarrörelsen från den 19 oktober.
Men vilka röstade dåpå Sverigedemokraterna? Några exempel från verkligheten i Göteborgsområdet kan kanske ge en fingervisning. Låt oss börja med öarna längst norrut i Öckerö kommun. På en av dessa öar är jag född, nämligen Rörö. På Rörö fick SD 3 röster (1,57%) i kommunvalet. På betydligt mindre Hyppeln fick SD 5 röster (3,5%) och på ön med störst befolkning av de tre nordliga öarna, Knippla, 6 röster (2,17%). I riksdagsvalet var det 2 röster på Rörö (1,05%), 6 söter på Hyppeln (4,11%) och 7 röster på Knippla (2,55%). Få röster kan tyckas och låg procent. Men siffrona säger oss nånting om vi vet något om öarna. Den ö där SD har högst andel av rösterna, Hyppeln, är en ö som historiskt har schartauansk kristendom som dominerande tro. De andra två öarna är till stor del frireligiösa, framförallt Rörö där SD är svagast. Likadant är mönstret i hela södra Bohuslän, schartauanska distrikt har större andel röster på Sverigedemokraterna än andra. Yrkesmässigt är man på Rörö framförallt fiskare. På Knippla dominerar pendling till Göteborg, men det finns även fiskare. Så också på Hyppeln. Ön med mest "småborgare" har alltså minst andel röster på SD. Ön med störst andel arbetare, Knippla, ligger mittemellan.
Hur ser det ut i själva Göteborg då? Störst andel röster fick SD i Rannebergen 2, dvs själva Rannebergens hyreshusområde (9,23% i kommunvalet). I detta område bor i huvudsak "vit" arbetarklass". Näst störst andel fick SD i ett område i Tynnered, Näset-Önnered 7 (7,98% i kommunvalet), ett område med insatslägenheter och villor med vit arbetarbefolkning. Av de 28 områden där SD fått över 5 % är alla utom 5 stycken, områden med "vit" arbetarbefolkning.
Lars Henrikssons vagt framförda teori om att det är arbetarväljare som röstar på SD verkar bekräftas av de exempel från Göteborg jag fört fram. Men de motsäger inte heller Petter Larssons påstående om att SD hämtar sitt främsta stöd från "småborgare". Många småföretagare i hantverksbranscher och andra branscher lever ju ofta med samma ekonomiska villkor som arbetare och bor därför ofta i samma områden. Landsortsexemplen från södra Bohuslän visar på att det också finns andra faktorer som påverkar. Vilken betydelse har exempelvis den stora andelen Jehovas vittnen bland de boende i Rannebergen? Eller det faktum att många Hells Angels-medlemmar är skrivna i Bergum där SD fått över 6%.
Jag tror alltså att även Petter Larsson förenklar, men åt andra hållet. Hos honom är det bara rasismen hos SD som spelat in. Så tror jag inte det är, men rasismen hos SD innebär att man kan få en enkel förklaring på problemen med arbetslöshet osv. De orsaker som Lars Henriksson och Petter Larsson presenterar är i själva verket kompletterande. Med låg arbetslöshet kan helt enkelt inte rasismen få fäste. Däri ligger sossarnas misslyckande. När man slutade bekämpa arbetslösheten så skapade man också en grogrund för enkla förklaringar såsom rasism.
Anders_S
2006-10-14
Fifflare och fuskare i överklassen
Inte nog med att regringens ministrar fuskar och fifflar, det verkar vara vanligt i den högervridna kändiseliten och överklassen. Här är en lista på en del av fuskarna och fifflarna:
Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare
Maria Borelius, handelsminister
Cecilia Stegö Chilò, kulturminister
Tobias Billström, migrationsminister
Gunnar Axén, moderat ordförande i socialförsäkringsutskottet,
Christian Holm, moderat riksdagsman
Cristian de Filippi, kansliråd UD
Anders Knave, programchef för Viasats tv-kanaler
Kristoffer Tamsons, ordförande moderaterna Sundbyberg
Erwin Rauh, Sverigechef Media Markt
Eva Regårdh, m-politiker i Danderyd
Johannes Arkes, VD Philip Morris
Mikael Freimuth, kommunalråd, m, Vaxholm
Alf Grevhagen, Sverigedemokraterna
Maria Elgstrand, presschef Carl Bildt
Patrik Vrbanc, delägare i Daniel Westlings gym
Conny Gesar, delägare i spelbolaget Expect.com
Johnny Munkhammar, Timbro
Elisabeth Blyhammar, handläggare allmänhetens pressombudsman
Gulan Avci, fp-fullmäktige, ansvarig för integrationsfrågor
Tobias Sjö, f d ordf Fria Moderata Studentförbundet, Sthlm
Rolf van den Brink, chefredaktör Dagens Media
Björn Arvas, produent, filmkonsulent
Abraham Haro, departementssekreterare justitiedepartementet
Lina Kalmteg, SvD kulturredaktör
Otto Sjöberg, chefredaktör Expressen
Carl Hamilton, kolumnist Aftonbladet
Kristina Pousette, nöjesredaktör Aftonbladet
Tina Acketoft, fd riksdagsledamot, fp, Höganäs
Henrik Tengby, pr-konsult, Göteborg
Sigge Eklund, författare, Stockholm
Fransesca Quartey, skådespelare, Helsingborg
Jan Boklöv, f d backhoppare, Skellefteå
Åke Söderlind, rådman, Södertälje
Hans Isaksson, åklagare, Norrköping
Marie Söderqvist, krönikör, Expressen, Stockholm
Torbjörn Björlund, riksdagsledamot vänsterpartiet
Det visar sig att överklassen och mediaeliten, högertyperna och de som kräver "hårda tag mot fusket" i sina tidningar, partier och organsiationer fuskar mer än andra. Det är dags att folkpartiet lever upp till det dom krävt i valkampanjen - det är dags att sätta dit fuskarna.
Läs mer:
Den kriminella överklassen får ett ansikte
Hembiträdesbidrag till kriminella höginkomsttagare.
Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare
Maria Borelius, handelsminister
Cecilia Stegö Chilò, kulturminister
Tobias Billström, migrationsminister
Gunnar Axén, moderat ordförande i socialförsäkringsutskottet,
Christian Holm, moderat riksdagsman
Cristian de Filippi, kansliråd UD
Anders Knave, programchef för Viasats tv-kanaler
Kristoffer Tamsons, ordförande moderaterna Sundbyberg
Erwin Rauh, Sverigechef Media Markt
Eva Regårdh, m-politiker i Danderyd
Johannes Arkes, VD Philip Morris
Mikael Freimuth, kommunalråd, m, Vaxholm
Alf Grevhagen, Sverigedemokraterna
Maria Elgstrand, presschef Carl Bildt
Patrik Vrbanc, delägare i Daniel Westlings gym
Conny Gesar, delägare i spelbolaget Expect.com
Johnny Munkhammar, Timbro
Elisabeth Blyhammar, handläggare allmänhetens pressombudsman
Gulan Avci, fp-fullmäktige, ansvarig för integrationsfrågor
Tobias Sjö, f d ordf Fria Moderata Studentförbundet, Sthlm
Rolf van den Brink, chefredaktör Dagens Media
Björn Arvas, produent, filmkonsulent
Abraham Haro, departementssekreterare justitiedepartementet
Lina Kalmteg, SvD kulturredaktör
Otto Sjöberg, chefredaktör Expressen
Carl Hamilton, kolumnist Aftonbladet
Kristina Pousette, nöjesredaktör Aftonbladet
Tina Acketoft, fd riksdagsledamot, fp, Höganäs
Henrik Tengby, pr-konsult, Göteborg
Sigge Eklund, författare, Stockholm
Fransesca Quartey, skådespelare, Helsingborg
Jan Boklöv, f d backhoppare, Skellefteå
Åke Söderlind, rådman, Södertälje
Hans Isaksson, åklagare, Norrköping
Marie Söderqvist, krönikör, Expressen, Stockholm
Torbjörn Björlund, riksdagsledamot vänsterpartiet
Det visar sig att överklassen och mediaeliten, högertyperna och de som kräver "hårda tag mot fusket" i sina tidningar, partier och organsiationer fuskar mer än andra. Det är dags att folkpartiet lever upp till det dom krävt i valkampanjen - det är dags att sätta dit fuskarna.
Läs mer:
Den kriminella överklassen får ett ansikte
Hembiträdesbidrag till kriminella höginkomsttagare.
2006-10-13
Maria Borrelia - den nya infektionsjukdomen
De rika i Sverige, överklassen, vill behålla sina pengar för sig själva. Överklassen vill inte betala för andra. Man vill inte betala skatt, man vill inte betala ordentiga löner, man vill inte ta ansvar för andra än sig själv. Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò vill att de rika ska ha och de fattiga inte ska ha. Dom är som en infektionsjukdom som drabbar det svenska folket - Maria Borrelia och Cecilia Stegö Förkylning. Ingen omfördelning, inget socialt ansvar. Nej, var och en får klara sig själv och dom som är rika får göra som dom vill. Bryta mot lagar, fiffla, ljuga osv. Men vanligt folk ska sättas dit. När folk tar en extra dag för vård av barn, för att slippa karensdagen i sjukförsäkringen ska dom sättas åt. Det är den borgerliga regeringens åsikt, det är Borrelias och Förkylnings åsikt. Åt dem som har ska varda givet, åt dem som inget har - ingenting är deras linje. Annat är inte att förvänta från ministrar i en borgerlig regering. En regering som tänker försvara överklassens privilegeier. En regering full med politiker somi valrörelsen intygade att de skulle försvara den lille mannen. Men det var lögner. Borrelias och Förkylnings agerande visar vad den borgerliga regeringen egentligen vill - ingen skatt för rika - inget kulturstöd - ingen public service. nedskärningar av den allmäna servicen. Försämringar för vanligt folk. Mer bördor för de fattiga. Borttagande av rättigheter för de fattiga osv. Egentligen borde vi kanske tacka Borrelia och Förkylning för att dom visat oss detta. Men först ska dom tvingas bort från regeringen. Och sen ska dom dömas för sina brott.
Anders_S
Anders_S
2006-10-06
Undermåligt om autonoma och nazister
Om boken Gatans parlament av Anna-Lena Lodenius.
Mycket av det Lodenius kritiserar är sådant som jag själv (utan att själv vara autonom eller anarkist) upplevt att de autonoma kritiserat sig själva för. Redan innan Göteborg 2001. Det känns som hon beskriver och kritiserar en rörelse som inte längre finns. Och kanske aldrig har funnits. När boken riktar kritik mot livstilismen och en del andra företeelser i den autonoma miljön, är det något jag upplever att de autonoma till viss del tagit avstånd från för länge sen.
Hon tar också händelserna i Göteborg 2001 som utgångspunkt för att kritiken mot de autonoma/anarkisterna är korrekt och att allt fler insåg detta i samband med Göteborg 2001. Nog för att händelserna i Göteborg samma ödesdigra år som terroristattacken mot WTC i New York ägde rum har haft en stor betydelse för vänstern i Sverige men inte på något av de sätt som nämns i boken. Händelserna var nog avgörande på så sätt att de påskyndade en utveckling inom den autonoma rörelsen som påbörjats redan innan Göteborg 2001. En utveckling bort från RAF(Baader-Meinhof)-romantik, på väg bort från våldsförhärligande och sabotage och bort från livsstilism. En utveckling som naturligtvis haltar och är ojämn, men som jag ändå upplever finns. En utveckling där klassbegreppet fått allt större betydelse, en utveckling som inom SAC yttrar sig genom något som kallas facklig reorganisering. Genom att kritisera saker som nästan inte finns längre och som ofta kritiseras internt i den autonoma rörelsen längre skjuter Lodenius över målet.
Här och där har Lodenius en korrekt kritik av de autonoma. Men det är svårt att ta seriöst då boken är skriven på ett sätt som gör den mindre trovärdig. Med glidningar, ordvändningar, antydningar försöker hon frammana en bild där de autonoma/anarkisterna jämställs med den nazistiska miljön (vit makt-miljön) i Sverige. Det är inte heller riktigt klart vad hon menar med den autonoma/anarkistiska vänstermiljön då hon bland exemplen tar upp aktioner som andra grupper (ex. Socialistiska Partiet) genomfört.
Hon försöker i boken påskina att den autonoma/anarkistiska vänstermiljön och nazistmiljön är likadana. Det är två sidor av samma sak, två sidor med samma användning av våld. De bägge politiska riktningarna är lika goda kålsupare. Då bortser hon ofta det hon själv faktiskt påpekar i boken, nazisternas våldsamhet är mångdubbelt större än den autonoma vänsterns. Där nazisterna mördar och misshandlar sysslar de autonoma med klotter och materiell skadegörelse. Enligt Säpo misshandlades år 2004 383 människor av personer ur nazistmiljöer, men endast 40 misshandlades av personer från autonoma/anarkistiska organisationer. 794 fall av olaga hot från nazister rapporteras av Säpo samma år jämfört med 21 st. hot från anarkister/autonoma. Lika goda kålsupare?
När Lodenius försöker hitta motsvarigheter till nazisterna många mord och bankrån så hittar hon inte ett enda. Då beskriver hon istället RAF:s mord och bankrån i 70-talets Tyskland. Vad nu det har med den nutida autonoma miljön i Sverige att göra? Enligt Lodenius har dom mycket med varandra att göra, i själva verket är de unga anarkisterna i Sverige på väg att bli som Baader-Meinhof. Ja, dom är lågskaliga terrorister skriver hon. Inget kan vara mer verklighetsfrämmande och inte ens Säpo verkar dela Lodenius bedömning, I boken Spioner och spioner som spionerar på spioner skriver den tidigare Säpo-agenten Tore Forsberg att skillnaden är stor mellan terrorister och den autonoma rörelsen. ”De autonoma använder sällan våld mot personer och har inte som målsättning att genom våld skapa skräck” skriver denne man som rimligtvis är mer trovärdig än en författare/journalist som har gjort ett dåligt researcharbete.
Att Lodenius verkligen gjort ett dåligt arbete med sin research visas tydligt av de avsnitt som handlar om Göteborg 2001. Små delar av boken visserligen men så fulla av felaktiga uppgifter, att om resten av boken är likadan borde boken aldrig ha getts ut. Detta trots att en del av kritiken av de autonoma/anarkisterna är sådan att man kan hålla med. Hon skriver exempelvis ”Att det fanns enskilda aktivister som åkte dit för att bråka är en sak, men att det också fanns arrangörer och organiserade aktivister som gjorde det är svårare att smälta”. Min fråga är vilka arrangörer och vilka organiserade aktivister gjorde detta? Och vad vet Lodenius egentligen om det? Hon nämner att stämningen inför Göteborg 2001 var uppskruvad och hävdar att detta beror på sammanstötningar vid olika Reclaim the Streets/Reclaim the City-aktioner. Det stämmer att stämningarna var uppskruvade, men den viktigaste orsaken till detta var polisens övergrepp mot demonstranter vid EKOFIN-mötet i Malmö några månader tidigare. En händelse som hade stor betydelse för förberedelserna inför demonstrationerna i Göteborg, men som hon inte nämner med ett enda ord. Hon påstår vidare att arrangörerna i Göteborg var naiva och trodde att det inte skulle kunna uppstå oroligheter och kravaller i Göteborg. Vad vet hon om det? Hon har inte intervjuat eller pratat med en enda person bland arrangörerna i Göteborg år 2001. Detta faktum gör att i stort sett varje uppgift som hon har om Göteborgshändelserna är falsk. AFA-affischen med Godzilla betalades inte av Göteborgsaktionen. Vänsterpartiet kritiserade först bara demonstranterna, inte tvärtom som Lodenius påstår. De var inte medborgare i Göteborg som delade ut rosor till polisen utan en enskild sossepolitiker.
Enligt Lodenius fanns inga polisprovokatörer i Göteborg. Frågan är då vad de poliser som iklädda maskering och svarta kläder grävde upp stenar och bar omkring på dessa ska kallas? Frågan är vad de svartklädda och maskerade poliser (de enda maskerade personerna på platsen) som försökte provocera fram en aggressiv stämning på Järntorget lördagskvällen, när polisen omringat 400 fredliga demonstranter, ska kallas? Frågan är vad det som polisen gjorde mot den stora demonstrationen på lördagsmorgonen ska kallas? En händelse som Jörgen Hassler i Internationalen beskrev så här ”Vi sprätter upp som stålfjädrar båda två. ’Dom är ju galna! Dom är ju helt jävla galna!’ Kent som satt inspärrad på Hvitfeldtska ett par dagar tidigare, backar ner längs väggen, medan jag rusar med kameran mot dom framryckande poliserna. Plötsligt tvärstannar formationen, någon skriker en order och de drar sig sakta tillbaks igen” Polisen ville angripa den helt igenom fredliga demonstrationen, men ändrade sig då demoledningen ändrat tågordningen och flyttat runt blocken så att polisen missade det ”svarta blocket” som de ville gripa. Är inte de händelser som jag beskrivit här provokationer så undrar jag vad detta begrepp innebär? Det hade ju varit enkelt för Anna-Lena Lodenius att kontrollera uppgifterna om Göteborg 2001. Hon kunde kontaktat någon av arrangörerna. Hon kunde läst Göteborgskommittén rapport eller något annat ur den stora flod av material som finns om Göteborg 2001. Men inte, istället sprider hon falska uppgifter och bidrar därmed till falsk historieskrivning och förvirring istället för klarhet.
Eftersom boken är så full med felaktigheter kring Göteborg 2001 är det lätt att misstänka att den är likadan när det gäller även andra avsnitt. Trovärdigheten i olika uppgifter om autonoma eller för den delen nazister måste därför ifrågasättas. En nödvändig kritik av vissa inslag i den autonoma/anarkistiska miljön sjabblas på grund av detta bort av Anna-Lena Lodenius. Inte heller upplever jag att boken tillför något när det gäller nazisterna. Det mesta av uppgifterna kring dem kan läsas i andra böcker med bättre kvalitet, vara fler är skrivna av bland annat Lodenius själv. Att kalla den autonoma vänstern i Sverige för terrorister är att förringa den verkliga terrorismen och att vilseleda folk. Det är att urvattna begreppet terrorism så att det inget betyder. Att jämföra den autonoma miljön med den nazistiska miljön är att bagatellisera den allvarliga brottslighet som nazister gör sig skyldiga till hela tiden. Det är att förminska morden och övergreppen på homosexuella liksom övergreppen och hoten mot politiker och andra som den nazistiska miljön ständigt ägnar sig åt. Sättet som boken är skriven på spelar också högern i händerna och medverkar till att göra det lättare för regeringar i Sverige att införa hårdare lagstiftning och integritetskränkande övervakningsåtgärder. Lodenius medverkar genom boken till ett mer odemokratiskt samhälle. Genom att ge ut denna dåligt faktakontrollerade och dåligt researchade bok har också Ordfront gjort sig skyldiga till vilseledning och att skapa förvirring. Kort sagt, boken borde aldrig ha getts ut i befintligt skick.
Anders_S
Lästips om man vill veta mer om den autonoma rörelsen och läsa en konstruktiv kritik av densamma.:
Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?, Röda Rummet 3/2001.
Artikelsamling om anarkism och syndikalism.
Om nazisters och autonomas brott:
Malin Beeck, Ett lika stort hot?, Internationalen 17 juni 2006.
Mycket av det Lodenius kritiserar är sådant som jag själv (utan att själv vara autonom eller anarkist) upplevt att de autonoma kritiserat sig själva för. Redan innan Göteborg 2001. Det känns som hon beskriver och kritiserar en rörelse som inte längre finns. Och kanske aldrig har funnits. När boken riktar kritik mot livstilismen och en del andra företeelser i den autonoma miljön, är det något jag upplever att de autonoma till viss del tagit avstånd från för länge sen.
Hon tar också händelserna i Göteborg 2001 som utgångspunkt för att kritiken mot de autonoma/anarkisterna är korrekt och att allt fler insåg detta i samband med Göteborg 2001. Nog för att händelserna i Göteborg samma ödesdigra år som terroristattacken mot WTC i New York ägde rum har haft en stor betydelse för vänstern i Sverige men inte på något av de sätt som nämns i boken. Händelserna var nog avgörande på så sätt att de påskyndade en utveckling inom den autonoma rörelsen som påbörjats redan innan Göteborg 2001. En utveckling bort från RAF(Baader-Meinhof)-romantik, på väg bort från våldsförhärligande och sabotage och bort från livsstilism. En utveckling som naturligtvis haltar och är ojämn, men som jag ändå upplever finns. En utveckling där klassbegreppet fått allt större betydelse, en utveckling som inom SAC yttrar sig genom något som kallas facklig reorganisering. Genom att kritisera saker som nästan inte finns längre och som ofta kritiseras internt i den autonoma rörelsen längre skjuter Lodenius över målet.
Här och där har Lodenius en korrekt kritik av de autonoma. Men det är svårt att ta seriöst då boken är skriven på ett sätt som gör den mindre trovärdig. Med glidningar, ordvändningar, antydningar försöker hon frammana en bild där de autonoma/anarkisterna jämställs med den nazistiska miljön (vit makt-miljön) i Sverige. Det är inte heller riktigt klart vad hon menar med den autonoma/anarkistiska vänstermiljön då hon bland exemplen tar upp aktioner som andra grupper (ex. Socialistiska Partiet) genomfört.
Hon försöker i boken påskina att den autonoma/anarkistiska vänstermiljön och nazistmiljön är likadana. Det är två sidor av samma sak, två sidor med samma användning av våld. De bägge politiska riktningarna är lika goda kålsupare. Då bortser hon ofta det hon själv faktiskt påpekar i boken, nazisternas våldsamhet är mångdubbelt större än den autonoma vänsterns. Där nazisterna mördar och misshandlar sysslar de autonoma med klotter och materiell skadegörelse. Enligt Säpo misshandlades år 2004 383 människor av personer ur nazistmiljöer, men endast 40 misshandlades av personer från autonoma/anarkistiska organisationer. 794 fall av olaga hot från nazister rapporteras av Säpo samma år jämfört med 21 st. hot från anarkister/autonoma. Lika goda kålsupare?
När Lodenius försöker hitta motsvarigheter till nazisterna många mord och bankrån så hittar hon inte ett enda. Då beskriver hon istället RAF:s mord och bankrån i 70-talets Tyskland. Vad nu det har med den nutida autonoma miljön i Sverige att göra? Enligt Lodenius har dom mycket med varandra att göra, i själva verket är de unga anarkisterna i Sverige på väg att bli som Baader-Meinhof. Ja, dom är lågskaliga terrorister skriver hon. Inget kan vara mer verklighetsfrämmande och inte ens Säpo verkar dela Lodenius bedömning, I boken Spioner och spioner som spionerar på spioner skriver den tidigare Säpo-agenten Tore Forsberg att skillnaden är stor mellan terrorister och den autonoma rörelsen. ”De autonoma använder sällan våld mot personer och har inte som målsättning att genom våld skapa skräck” skriver denne man som rimligtvis är mer trovärdig än en författare/journalist som har gjort ett dåligt researcharbete.
Att Lodenius verkligen gjort ett dåligt arbete med sin research visas tydligt av de avsnitt som handlar om Göteborg 2001. Små delar av boken visserligen men så fulla av felaktiga uppgifter, att om resten av boken är likadan borde boken aldrig ha getts ut. Detta trots att en del av kritiken av de autonoma/anarkisterna är sådan att man kan hålla med. Hon skriver exempelvis ”Att det fanns enskilda aktivister som åkte dit för att bråka är en sak, men att det också fanns arrangörer och organiserade aktivister som gjorde det är svårare att smälta”. Min fråga är vilka arrangörer och vilka organiserade aktivister gjorde detta? Och vad vet Lodenius egentligen om det? Hon nämner att stämningen inför Göteborg 2001 var uppskruvad och hävdar att detta beror på sammanstötningar vid olika Reclaim the Streets/Reclaim the City-aktioner. Det stämmer att stämningarna var uppskruvade, men den viktigaste orsaken till detta var polisens övergrepp mot demonstranter vid EKOFIN-mötet i Malmö några månader tidigare. En händelse som hade stor betydelse för förberedelserna inför demonstrationerna i Göteborg, men som hon inte nämner med ett enda ord. Hon påstår vidare att arrangörerna i Göteborg var naiva och trodde att det inte skulle kunna uppstå oroligheter och kravaller i Göteborg. Vad vet hon om det? Hon har inte intervjuat eller pratat med en enda person bland arrangörerna i Göteborg år 2001. Detta faktum gör att i stort sett varje uppgift som hon har om Göteborgshändelserna är falsk. AFA-affischen med Godzilla betalades inte av Göteborgsaktionen. Vänsterpartiet kritiserade först bara demonstranterna, inte tvärtom som Lodenius påstår. De var inte medborgare i Göteborg som delade ut rosor till polisen utan en enskild sossepolitiker.
Enligt Lodenius fanns inga polisprovokatörer i Göteborg. Frågan är då vad de poliser som iklädda maskering och svarta kläder grävde upp stenar och bar omkring på dessa ska kallas? Frågan är vad de svartklädda och maskerade poliser (de enda maskerade personerna på platsen) som försökte provocera fram en aggressiv stämning på Järntorget lördagskvällen, när polisen omringat 400 fredliga demonstranter, ska kallas? Frågan är vad det som polisen gjorde mot den stora demonstrationen på lördagsmorgonen ska kallas? En händelse som Jörgen Hassler i Internationalen beskrev så här ”Vi sprätter upp som stålfjädrar båda två. ’Dom är ju galna! Dom är ju helt jävla galna!’ Kent som satt inspärrad på Hvitfeldtska ett par dagar tidigare, backar ner längs väggen, medan jag rusar med kameran mot dom framryckande poliserna. Plötsligt tvärstannar formationen, någon skriker en order och de drar sig sakta tillbaks igen” Polisen ville angripa den helt igenom fredliga demonstrationen, men ändrade sig då demoledningen ändrat tågordningen och flyttat runt blocken så att polisen missade det ”svarta blocket” som de ville gripa. Är inte de händelser som jag beskrivit här provokationer så undrar jag vad detta begrepp innebär? Det hade ju varit enkelt för Anna-Lena Lodenius att kontrollera uppgifterna om Göteborg 2001. Hon kunde kontaktat någon av arrangörerna. Hon kunde läst Göteborgskommittén rapport eller något annat ur den stora flod av material som finns om Göteborg 2001. Men inte, istället sprider hon falska uppgifter och bidrar därmed till falsk historieskrivning och förvirring istället för klarhet.
Eftersom boken är så full med felaktigheter kring Göteborg 2001 är det lätt att misstänka att den är likadan när det gäller även andra avsnitt. Trovärdigheten i olika uppgifter om autonoma eller för den delen nazister måste därför ifrågasättas. En nödvändig kritik av vissa inslag i den autonoma/anarkistiska miljön sjabblas på grund av detta bort av Anna-Lena Lodenius. Inte heller upplever jag att boken tillför något när det gäller nazisterna. Det mesta av uppgifterna kring dem kan läsas i andra böcker med bättre kvalitet, vara fler är skrivna av bland annat Lodenius själv. Att kalla den autonoma vänstern i Sverige för terrorister är att förringa den verkliga terrorismen och att vilseleda folk. Det är att urvattna begreppet terrorism så att det inget betyder. Att jämföra den autonoma miljön med den nazistiska miljön är att bagatellisera den allvarliga brottslighet som nazister gör sig skyldiga till hela tiden. Det är att förminska morden och övergreppen på homosexuella liksom övergreppen och hoten mot politiker och andra som den nazistiska miljön ständigt ägnar sig åt. Sättet som boken är skriven på spelar också högern i händerna och medverkar till att göra det lättare för regeringar i Sverige att införa hårdare lagstiftning och integritetskränkande övervakningsåtgärder. Lodenius medverkar genom boken till ett mer odemokratiskt samhälle. Genom att ge ut denna dåligt faktakontrollerade och dåligt researchade bok har också Ordfront gjort sig skyldiga till vilseledning och att skapa förvirring. Kort sagt, boken borde aldrig ha getts ut i befintligt skick.
Anders_S
Lästips om man vill veta mer om den autonoma rörelsen och läsa en konstruktiv kritik av densamma.:
Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?, Röda Rummet 3/2001.
Artikelsamling om anarkism och syndikalism.
Om nazisters och autonomas brott:
Malin Beeck, Ett lika stort hot?, Internationalen 17 juni 2006.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)