CH Hermansson skrev på 1960-talet ut en bok som heter Monopol och storfinans – de 15 familjerna. Den första upplagan kom ut 1962 och sen gavs den ut i flera nya upplagor, den jag har är från 1971 och är en något förkortad upplaga i jämförelse med originalupplagan. I slutet av 1970-talet skrev han så om boken rejält och två delar utkom 1979 resp 1981, det var Kapitalister I Monopol samt Kapitalister II Storfinans.
I den första boken beskrivs den tidens mäktigaste finansgrupper i Sverige. Jag har skrivit om detta tidigare i en serie inlägg om dynastier, dvs de finansfamiljer som i tre generationer eller mer som fortfarande kan räknas bland storfinansen i Sverige och som var nämnda i Hermanssons bok.
Faktiskt innehåller boken två listningar med familjer. Den ena listningen innehåller familjerna Wallenberg, Söderberg, Wehtje, Johnson, Bonnier, Sachs, Kempe, Åhlén, Klingspor/Stenbeck, Throne-Holst, Jacobsson, Schwartz, Jeansson, Roos, Dunker, Hammarskjöld, Broström, Mark/Carlander och Wenner-Gren. Dvs i själva verket 19 familjer. Den andra listningen innehåller 15 familjer och de som försvunnit av ovanstående familjer är Roos, Åhlén, Sachs, Wenner-Gren och Mark/Carlander. En familj har tillkommit i den andra listan som just innehåller 15 familjer och det är Åselius. Till detta ska dessutom läggas två bankanknutna ägargrupper utan familjeband, Skandinavbanken-Custos/Säfveån samt Handelsbanken-Industrivärden.
Under samma tidsperiod gjorde den statliga koncentrationsutredningen sin undersökning av det svenska ägandet inom näringslivet. Man kom fram till 17 ägargrupper, vara 15 finansfamiljer. I stort sett stämde listningen med Hermanssons med några förändringar. De familjer som inte nämndes hos Hermansson men i koncentrationsutredningens material var Ericsson, Kockum, Bergengren och Edstrand. Borta var Jeansson, Jacobsson, Åselius, Sachs, Throne-Holst, Wenner-Gren, Roos och Hammarskjöld.
I slutet av 1970-talet, i de nya omskrivna böckerna, innehåller Hermanssons lista Wallenberg, Söderberg, Wehtje, Ax:son Johnson, Bonnier, Kempe/Carlgren, Åhlén, Klingspor/Stenbeck, Roos, Malmros, Dunker, Broström, Mark/Carlander, Salén, Wall, Persson, Philipson och Philip-Sörensen. Fortfarande fanns de två bankanknutna grupperna också kvar. Den ena dock utan bank, då Skandinavbanken gått ihop med Wallenbergarnas bank, Stockholms Enskilda Bank.
Ungefär samtidigt gav också Industriverket ut en undersökning av ägandet i det svenska näringslivet. Jämfört med Hermanssons lista så hade man förvandlat familjen Mark/Carlander till en mer opersonlig grupp kring investmentbolaget Asken, vilket stämde bättre med verkligheten. Familjer som helt hade förvunnit och inte fanns med i några listningar var Wehtje, Kockum, Ericsson, Åhlén och Bergengren. I Industriverkets undersökning fanns ett par nya finansgrupper med, ett par mer opersonliga, Ahlsell/Skånska/Euroc, Företagsfinans och Cardo samt familjerna Wall, Persson, Philipson, Salén och Philip-Sörensen. Vidare hade Säfveån skiljts ut från Custos och Dunker bör betraktas som en finansgrupp utan familjeanknytning. Många affärstidningar på den tiden skrev ofta om hur institutionerna alltmer övertog ägandet i det svenska näringslivet och hur familjerna fick allt mindre makt och inflytande. Samma utveckling kunde spåras i hela världen. Problemet var bara att det aldrig skedde i Sverige. Olika finansfamiljer kom istället att bli allt mäktigare. Däremot så kom näringslivet i exempelvis Finland att bli alltmer institutionsägt.
När Sven-Ivan Sundqvist i boken, Ägarna och makten från 1987 lista olika finansfamiljer och ägargrupper återfinns visserligen fler icke-familjeanknutna grupper än tidigare och det tycks ju bekräfta vad affärstidningarna då skrev. Sundqvistsfinansfamiljer är Björkegren, Bonnier, Carlsson-Lindén, Ax:son Johnson, Lundberg, Penser (som tagit kontroll över den tidigare Asken-gruppen), Stenbeck, Söderberg, Wall, Wallenberg och Weil. Finansgrupper utan familjeband är i Sundqvists förteckning ABV (Företagsfinans), Dunker, Handelsbanken/Industrivärden och Volvo-Skanska. Men när man läser boken noga inser man att det är lätt att identifiera ett par finansfamiljer till, Persson, Roos, Kempe och Douglas, som han inte listar.
Vid en genomgång av läget idag, via internet framstår det som om familjerna snarast stärkt sina positioner i det svenska näringslivet. Dessutom kan det ju konstateras att en av de viktigaste institutionerna på den svenska aktiemarknaden är K & A Wallenbergs stiftelse som faktiskt är det viktigaste ägar- och kontrollorganet för Sveriges största och viktigaste finansfamilj, Wallenbergs. Även andra finansfamiljer använder stifterlser och fonder för att kontrollera sina intressen i näringslivet. Om man undviker utländska ägarfamiljer (ex. Ford, Ehrnrooth, Hagen) eller svenska familjer som främst äger via utlandet (ex. Rausing, Kamprad) så blir finansfamiljerna i Sverige för närvarande Wallenberg, Douglas, Ax:son Johnson, Stenbeck, Söderberg, Olsson, Schörling, Paulsson, Bennet, Hagströmer/Qviberg, Bonnier, Lundberg, Persson, Lindén och Hjörne. Icke familjeanknutna grupper är Industrivärden/SHB, Dunker och Nordea/Sampo. Många av familjenamnen känns igen från tidigare listor på svenska finansfamiljer.
Det som förvånar något är faktiskt att antalet familjer och ägargrupper är så konstant genom åren och att det normalt bara finns en svenska redarfamilj med på varje lista (Broström, Salén resp. Olsson) och att förvånansvärt många familjer är de samma som i Hermanssons listning. Att det blivit fler mediafamiljer än Bonniers förvånar dock inte.
- Ägandet i svenskt näringsliv
- Wallenbergs, del 1 – en av världens mäktigaste finansfamiljer
- Wallenbergs, del 2 – familjens makthavare
- Douglas – familjen som blev rik på övervakningssamhället
- Ax:son Johnson – familjen som växlade från basindustri till handel
- Olsson – nutidens göteborgska redarfamilj
- Stenbeck – från basindustri till media
- Söderberg – från långsiktighet till spekulation
- Paulsson – byggmästarfamilj från Skåne som köpte av facket
- Schörling – Douglas parhäst
- Familjen Persson och klädimperiet
- Lundbergs – bland Sveriges allra rikaste
- Hagströmer och Qviberg – spelare på börsen som övertagit gammalt bolag
- Bennet – sossarnas storkapitalist
- Bonniers – mediefamiljen nummer 1
- Kamprad – möblerar folkhemmet och smiter med skatten
- Rausing – familjen som blev rädd för löntagarfonderna
- Ett par mindre finansfamiljer – Hjörne och Lindén
- Philip-Sörensen – svensk familj i legosoldatsbranschen
- Ericsson – offshore och Chile
- Hult och EF Education
- Spekulationskapitalet – Nordic Capital
- Spekulationskapitalet – IK Investment Partners
- Spekulationskapitalet – Altor Equity Partners
- Spekulationskapitalet – Segulah
- Handelsbanken / Industrivärden
- Dunkerfonderna
- Sampo-Nordea – två stater i samarbete
Posted via web from Svensson
